Det finns ingen som ser 

en sprakande skimrande

eldigheten personifierad

kvinna som ber

hon går som en egensinnlig förklädd Gud

i kyrkvalens palmbeklädda salar

tassande på tårna inför den

förgångna fastkättrande sonen

en kyrkans kvinna av osynlig börd

intet lämnande någon oberörd

medan sorgmodigheten förtäljer

att ingen kommer att besöka hennes grav

med blommor blad och ömsint tal

livet var en kämpande skatt

där en gång fanns ett jordens namn

som ej var inristat på gravstenen

lundens åskådare vandrande förbi

utan att lägga märke till

... att jag en gång fanns

    ... en stund på jorden