De spelar roller – tiggare, prins, kung – inte för att avslöja sanningen, utan för att manipulera uppfattningen. Det är en teater av osäkerhet. När intimitet hotar deras kontroll slår de ut. Stolthet blir rustning, hämnd blir koreografi.

Han trädde in i stövlar, inte i sandaler, inte i tystnad, utan i erövringens tramp på verser som låg ut som kronblad.

Jag hade erbjudit honom det rätta förmaket – en smärtkammare, där svek filtreras genom minnets såll.

Han spottade på altaret och kallade det kritik. Han sa att mina texter var för breda, för vilda, för som vingar som inte ville vika sig.

Den högra kammaren pulserade - en reningskammare, som sände sin grymhet in i lungorna av min beslutsamhet, där andningen blev upprorisk.

Han bar tiggare, prins, kung - men aldrig sanning. Hans ansikte rodnade, inte av skam, utan av föreställningens hetta.

Jag hade liknat solljuset i mitt morgonkaffe, men han drack ur den kopp av massproducerad tillgivenhet som serverades under olivträd till namnlösa kvinnor.

Det vänstra förmaket öppnades – en nådens kammare som tog emot syresatt hopp från gryningens lungor. Jag viskade: Du är inte min soluppgång.

Vänster kammare exploderade – en kammare av kraft, som sände heligt blod in i varje lem av min myt, in i varje strof av mitt trots.

Nu går jag barfota genom det vanhelgade templet och samlar ihop de spridda bönerna, som han har trampat under fötterna med främmande stövlar.

Jag skriver med mina ventriklar. Jag ritualiserar med min förmak. Jag är altaret. Jag är anatomin. Jag är poeten som blöder i rytm och blir levande i vers.