Kanske föddes han redan med ruset i sikte,
ett inre bultande i takt med skuggorna. Där bakom hans ögon av glas, speglades stadens likgiltighet, en betongkall dom utan någon möjlighet till nåd.

Drogerna de sjöng där i ådrornas kör, en märklig hymn för de förlorade, för dem som inte orkar drömma längre.

Gatorna var hans eviga hemvist, rännstenen hans rike och biktbås. Varje steg var en spiral men inte framåt uppåt, utan varje andetag ett lån ifrån döden.

Han bad aldrig om förlåtelse, för gudarna där uppe svarar inte de som luktar aceton och sorg.

Morgnarna kom utan mening, kvällarna de föll som blytackor. I trasiga skor och sönderspruckna händer bar han sin egen dom, en människas skugga, ett hjärta i upplösning.

Och när den sista dosen kom, var det inte med någon större dramatik, bara tystnad och en kropp som plötsligt slutade... att ställa krav.

Ingen grät. Ingen mindes heller hans namn. Bara vinden viskade att, “Här föll en själ som ingen ville rädda och som heller, inte ville rädda... sig själv.”

Copyright © AndLou