Kapitel 6: Stormen
Det finns en storm i mitt huvud.
Inte regn, inte vind.
Bara ett skrik utan röst.
Det vrider sig,
slår mot skallens väggar,
ett hav utan botten.
Jag vet hur man stillar det.
En enda gest, ett steg, ett slut.
Men mina händer darrar.
De vägrar bära skulden.
Så stormen blir min enda trogna vän,
och jag bär den som andra bär sitt namn.

Kapitel 7: De andras blickar
De ser mig inte.
Inte som jag är.
Men jag ser deras blickar framför mig,
de som skulle följa efter om jag försvann.
Blickar fyllda av skuld, av frågor, av hat.
Jag kan inte ge dem det.
Så jag stannar.
Inte av kärlek till livet,
utan av rädsla för den ruin jag skulle lämna kvar.