Pappa, du älskade alla imperfekta ting
Kaklet i köket var snett, det hade du sett till
Det saknades spikar här och var
Golven dina dom skulle knaka
Och dörrarna skulle vara tröga och hispa
Du älskade färgen blå
Du bar blått i ögonen mer än bara till färgen
Du tog hand om världen såsom du kände den, med särskild omsorg för det förglömda
Med dina händer i jorden stod du på terassen och odlade rabarber till mig, som överlevde oss båda
Du brukade ställa färska blommor inne på mitt rum
Och skicka blombud om jag var någon annanstans
Du åt pasta helst varje dag
Ett liv utan pasta var inte värt något sa du när du blev sjuk
Du älskade vitt och brett
Din kärlek kände inte till några gränser
Inte heller din vrede och smärta
Din natur tillät dig aldrig att tyglas
Du vaktade din frihet med våld
Du älskade både natten och morgonen
Titta vilken vacker morgon sa du
Ser du natten, sa du sen
Du grät till musik, ofta
Du rökte cigarrer
Och cigarretter när du behövde strypa luften på syre
I din bokhylla fanns hela världen
Du hade läst så mycket att du inte ville läsa mer
Du var klar med det, med undantag för poesi
Dina ord föll som diktade på din tunga
Du talade och tänkte vackert
Med en trasa under din fot drog du bort damm och smuts som hade samlat sig i hörnen i vår trea på Östgötagatan
Där du sjöng med mig i köket
Där kaklet var snett
Och älskade mig sådär som bara en ensam pappa kan