Jag åker när hösten ryter och byter färg.
Jag åker när det snöar ljudlöst och natthimlens ögon blänker.
Jag åker när det porlar av förväntan.

Jag åker den gula bussen varje söndag.
En tidsresa med pannan mot rutan.
Förbi Lilleruds åkrar och ängar som sträcker ut sig och gäspar.
Hela vintern i sällskap med Weibulls vackraste visor.
Fick mig att fundera på de lyckliga stackarna.
Vilka är vi egentligen?

Norsälven
Norsplan
Och Julia Rios konstverk under järnvägsviadukten
som får betongen att sjunga.

I Coop-butiken kan jag värma mig om vintern
och vandra runt som en spion mellan potatisen och torskfiléerna.
Jonglera med apelsiner och förväntningar.
Underhålla mig själv i tio minuter om jag är för tidig.
Schemat måste hållas.

Förbi alla de små husen
med sina studsmattor, paraboler och verandor.
De slitna hyreshuset suckar uppgivet
och båten utanför verkar vara långtidsparkerad.
Lite längre upp längs vägen ligger Västeräng
för de som har särskilda behov.
Vem har inte det?

Sedan ishallen
och återvinningsstationen
där alla missar luckan.
Den lilla grusvägen uppför backen
in genom grinden.

Han väntar på mig
slår med handen på schemat.
Han väntar på mig
slår med handen på mig,
hårt och snabbt.
Jag är van.
Jag parerar.

Väggen är gul.
Inredningen fastskruvad.
Inget ska gå sönder.
Så mycket har gått sönder.

Ögonen pendlar
mellan oro och busglitter.
Vill ha bulle.
Får bulle.
Vi spelar spel och tränar på ord.
Han har så få.

Jag vet ingenting om hans drömmar.
Kanske är de så små att de ryms i en fingerborg.
Kanske är de så stora att de inte ryms i universum.
Men det här är hans trygghet.
Hans vardag.
Hans hem.
Det här är Leos plats.