Det är hundratals människor som rör sig förbi mig på perrongen.
Personer som färdas i vakuum,
slår in i varandra,
studsar mot väggarna.
Men jag står still.

Deras kläder går alla i samma färgskala —
avskalat,
tomma skal.
En färgpalett i kalla toner,
nyanser som suddas ut och ligger kvar
som hägringar i lager ovanpå varandra.

Jag är bara en åskådare,
utan egentlig anledning att vara här.
Jag studerar människa efter människa med mina röda, trötta ögon
och jag minns inte längre varför eller hur länge jag har stått här.
Fötterna värker och mina fingertoppar rynkar sig likt russin.
Mitt hår är blött och tunga vattendroppar lämnar pölar på cementen under mig.
Plötsligt känner jag mig vaken.
Tvärsöver så skymtar jag dig.
Du sticker ut från mängden,
bländar mig.
Du rör dig sakta, nynnar på en melodi.
Jag är inte tillräckligt nära för att höra,
men jag försöker.

Då slutar du.
Du tittar tvärsöver på perrongen där jag står som att du letar efter någon.
Mina ögon möter dina och du sträcker på dig, vinkar och ropar mitt namn.
Känner jag dig?
Så kommer tåget och du försvinner i folkmassan.
Allt som hörs är vibrationerna från spåret när tåget lämnat..

aldrig har en tystnad låtit så högt.