Ditt anlete lyser upp natthimlen
dina ögon glittrar
när mina tankar tystnar
och mitt hjärta talar
står du intill mig och lyssnar

Ditt ljus värmer min själ
du strålar
och lyser upp min väg
Jag går dit du leder
när ängslan blommar
och oron lyfter
ler jag stort
i din famn har tryggheten slagit rot

Rädslan smälter likt snö
under din sol
dina gärningar talar
mer än dina ord
din kärlek berör
men vad ser du i mig?
Vad har jag annat än mitt mörker att ge?

I mina ögon är jag sotflagorna
som svärtar ner din vita duk
och dämpar dina färger
Jag är de salta tårarna i ditt öppna sår
de som faller på vintern
och som drömmer om vår
jag är blomman utan näring som vissnar

Jag är inte perfektion
jag är mina fel och brister
Är jag god? Måhända en gråzon
Jag är lien som slår ner gräset
handen som tar, getingen som sticker
jag är den beska smaken på din tunga
ändock hör jag dig i naturen sjunga
att jag inte gör dig betungad
din sång lugnar

Har jag förändrats?
Jag är tjuven som aldrig stal
men som alltid bar sorgen
likt ett svart dok innanför bröstkorgen
förlist i ett stormande hav utav måsten och krav
Är jag rosen i jorden kall utav frost?
Är jag järnet som rostar och faller i bitar?

Jag gråter inte öppet
jag kryper ihop och drar mig undan
uppväxt med svek och lögner
ryggar jag tillbaks
Skira nerver blottas
när lövet lämnar trädet
det är en lång väg att falla
men hos dig landar jag mjukt
jag läker långsamt

Spegelblankt vy, en ny dag gryr
sorgmanteln sträcker ut sina vingar
din närhet ger mig mod
jag vet att du vet
att en del utav min själ
är skadat gods