Satt på ett kapitalistisk matställe
På kapitalistiska plastiga trästolar
Hörde någon duva tjattra
Om en kille som hade allt
Han var rik, eget företag
Han köpte och sålde bilar
Och jag tänkte på vad hon sa
Ingenting var om hur han var
Bara vad han erbjöd henne
Han var ”pappamaterial”
Undrar fan vad hon menade
Är vi bara ett objekt
Alla vi människor som lever på denna jord

Så när jag satt och undrade varför
Varför jag ens åt där
På det kapitalistiska matstället
Varför vi blir lurade att stoppa i oss sånt
Och sen köpa medicin för att gå ner i vikt
För något magasin visade hur man ska se ut
Och alla är med i samma cirkel
Och jag hatar varenda en
Men jag är inte bättre själv

Det här är en förlorad generation
Och vi ska tjäna för det är status
Men jag vill bara bli älskad för vem jag är
Men det är ingen som vet det
För jag har på mig byxor jag hatar
Och en luvtröja producerad i Bangladesh
För hon sa att det var fresh

Rädda mig från denna värld
Av människor i plast
Och låt oss alla känna
Och kanske låter som en humanist
Men då får jag fan göra det
För jag börjar tröttna på denna värld