Det var hennes tredje liv av långa år och många erfarenheter av det sköra och människors svek. Vägen till skogens klara källor går genom snår av vassa törnen. Så många spår av alla de gånger hon fått sträva fram finns som bleka ärr på hennes kropp. Vad driver henne ständigt fram? Kanske smaken av järn och strävhet med en doft av längtan i källornas klara vatten?

Hennes namn är Elisiv, dotter till Sunnavi. Alla kvinnor från denna stam lever tre liv och i hemlighet i den djupaste av skogar. Första livet ägnas åt att lära av sin mor all kunskap som härstammar från förr. Under andra livet föder hon en dotter och ser henne växa upp. Under det tredje livet får dottern gå i lära hos sin mor, all kunskap som är hemlig för människorna, var källorna finns och hur man brukar källornas vatten.

Källorna är sju till antalet och varje källa har sin alldeles egna egenskap. I vatten från den första källan skall ögonen baddas för en klar blick som ser skillnaden på gott och ont. I vatten från den andra källan skall öronen sköljas för att höra skillnaden på sanning och lögn. Vatten från den tredje källan skall drickas så att ur strupen bara ljuva ord kan höras och de hårda orden tystna. I vattnet från den fjärde källan skall händerna tvättas så att händerna kan smeka och trösta och inga hårda slag kan orsaka någon smärta. Vatten från den femte källan är till för att bada fötterna så att de alltid väljer rätt väg och aldrig går vilse. Den sjätte källan är stor och djup men vattnet är ljumt och lent. I den badar Elisiv varje gång hon går till källorna och i den föder hon sin dotter och döper henne till Lilisiv.

Nu var det Elisivs sista vandring till källorna och allt hon kunde och visste om skogarna, källorna och livets gåtor, hade hon redan fäst i dotterns minne. Denna gång gick vandringen till den sjunde, den sista källan. Den finns längst in i den mörkaste delen av skogen och med det mörkaste och djupaste vattnet. Den källan har bara en uppgift, att ta emot den vars vandring nått sin ände. Den vandringen måste få ett slut för att nästa skulle kunna börja. Lilisiv bar redan på en dotter som skulle födas på natten efter Elisivs död. Så hade varje generation av kvinnor levt och vårdat arvet från urminnestider. Nu hade hon tagit farväl av sin dotter och lämnar sitt arv i Lilisivs trygga händer.

Väl framme vid den sjunde källan tar Elisiv av sin slitna klädnad och reder ut sitt långa trassliga hår med fingrarna. Så stiger hon ned i vattnet och ryser till av den plötsliga kylan. Men snart kommer värmen och med den en stillhet och lugnt sjunker hon ned under ytan och är borta.

Nu blåser en stark vind genom hela skogen och byar av regn fyller på med nytt klart vatten i alla källorna. När solen går ned når vinden fram till Lilisivs boning och hon gör sig redo att vandra in i skogen, till källorna.

Nästa morgonen vaknar människorna i alla byar som finns runt den stora skogen. De förundras över den starka stormen som svept fram och allt regn som fallit. Nu växer nya friska löv på träd och buskar, gräset är frodigt och många blommor slår ut i det varma solskenet.
- Så underligt, säger människorna till varandra, vilka starka färger och dofter. Det känns som om hela världen är ny.
- Det är sagornas gåva till oss alla, ler den äldsta kvinnan i byn. Nu är det dotterns tid igen.

Ingen av de vuxna lyssnar på vad den gamla kvinnan berättar, men barnen vill gärna höra hennes sagor om och om igen. Så förs berättelserna vidare genom tiderna, men den djupa betydelsen i dem förblir en hemlighet.