Du kan inte binda himlen med en stenkedja, Inte heller stänga vägen i en främmande mur, Tanken tränger in i drömmen, in i roten, Och i kroppen bränd av längtan förblir den en härd.

Under lertrappor bryts ett ljus, Men det stannar inte vid mässingströskeln — Det vandrar i blod, i ikonen, i rädsla, Och i stjärnan som föds ur ruinen.

Vilket staket kan du sätta på den gränslösa himlen? Vilket hänglås på ett hjärta som flyger? När tanken är en fågel som gråter

Och vägen — en liturgi som börjar om, Du stänger den inte. Du bara följer den, Med dina steg, med din dröm, med din gamla lag.