Regnet kommer inte med svar, men med doft av nattens förlåtelse.

Ozonens andning smyger in genom fönstret jag lämnat på glänt för att släppa ut det som inte längre är jag.

Jag sa: bara fram till september.

Då ska jag skilja tårar från regndroppar, rättvisa från självförakt, och låta varje droppe bli ett löfte om att inte gömma mig längre från solens strolar.

Luften är ny, men världen är gammal.

Skuldkänslor hänger som dimma över kontinenter av längtan.

Ändå finns kärlek, och regnet vet det, för det döljer mina tårar utan att döma dem.

Tack, regn, för att du knackar försiktigt och inte kräver svar.

För att du låter mig vara ett fönster i hösten, öppet, stapplande, men fortfarande här.