Sonett över gränsen mellan sommar och höst
På dagens rand, med den milda vinden,
Sommaren bleknar i ljusets veck,
Och hösten kommer i stegen av ett brinnande bål,
Med en längtan efter regn och tröstande filtar.
I det fria faller skrattet isär,
Under löv som lutar sig mot drömmar,
Och kroppen söker i skuggorna efter ett diorama
Med minnen som sommaren lovade.
Vi blickar mot det som ska bli, men våra tankar förbinder oss tillbaka, som en gyllene tråd,
Från sol till regn, från flykt till långsamma steg,
Från skratt till tårar, från eld till eld.
Låt oss njuta av allt som har varit och är—
Ty tiden är en bön, inte en berättelse.