Döda mig, men jag älskar Gamla stan.

Det är något med människorna. De är strosande turister. De ser på världen med nyfikenhet. De har en upptäckarlusta och häpnas över de trånga gränderna, kullerstenarna, polkagrisbutikerna, flaggorna, de turistiga tröjorna, muggarna, pinsen och glassen – mjukglass med chokladdopp, kaffe americano, äppelpajer, grekiska sallader, korv med bröd och chokladklibbiga churros. De är som barn på upptäcktsfärd med glittriga ögon och en förväntan. Vad kan finnas runt nästa hörn? De ser på klockan och konstaterar att de hinner en gata till. Sen är det dags för nästa anhalt på resan. Det är ett livets resa. Den nyfikenhet och fascination de visar, borde alla känna i varje ögonblick. Två män tar en selfie vid Järntorget. Den japanska familjen läser in sig på kartan på mobilen.

Det är den positiva inställningen till livets, ett slags eviga nyfikenhetens och upptäckarlustans gamla stad. Den ligger omsluten av Skeppsbrons packhuskajer, fartyg, parkeringsplatser och lagerbyggnader, den kinesiska guldbron till Slussen, Riddarholmen, Riddarhuset och Kungliga slottet. Där finns Gyllen freden, Nobelhuset och Bellmans epistlar som citeras på en caféskylt. Det är en stadsdel mitt i gröten, samtidigt vid sidan av. En historisk och central plats, samtidigt kommersiell och identitetslös i periferin.

Det är med lätthet jag går fram längs gatorna. Här finns inte bekräftelsebehovet på Söder. Inte heller de döenden dandysarna på Östermalm, eller de sammanbitna klassresenärerna på Kungsholmen. Här kan jag sjunga långsamhetens lov genom att ställa mig sidan av och betrakta. Det finns alltid en folktom bakgata eller en tyst och stilla gränd där jag kan sjunka in. Här kan jag vara mig själv i form av en färglös och formlös substans och göra mig osynlig mot de mångfärgade fasaderna. Här kan jag hämta energi innan jag förvandlas till en av kulturnördarna och dyker ner i en improvisationsteater eller meditationscenter på Söder, eller beger mig till exklusiva saluhallar och klädesbutiker på Östermalm, eller tar på mig kostymen och intar formen av managementkonsult eller företagsledare i City.

Jag vill bli gammal i Gamla stan. (Det säger sig självt.) Jag vill ingå i och vara en del av, samtidigt stå utanför och se på. Jag vill känna livets energi och framåtrörelse, samtidigt som jag kommer att röra mig allt mer i slow motion och identifiera mig med stadsdelens vittrade fasader, doften av jord och fallande höstlöv. Här kan jag tänka mig att långsamt möta sotdöden, samtidigt med vetskapen att utanför, där finns fortfarande de strosande människornas nyfikenhet och glittrande ögon.