Sista söndagen i augusti

kommer aldrig mer tillbaka

detta år.

Men nya år skall komma,

nya årstider: höstar, vintrar, vårar, somrar.

Tiden och jordklotet har sin gång.

Förflutenheten lever kvar i minnet:

våren som var

och sommaren som snart är slut.

Framtiden är våra förhoppningar,

farhågor och planer.

Allt finns i detta nu

och blandas med det våra sinnen förmedlar:

solen som lyser på orkidén i fönstret 

och svalorna som ännu

jagar genom luften.

Men det är något med ljuset

som säger att höst och mörker är på väg.

Det är en annan känsla,

en välkänd känsla

sedan tidigare sommarfarväl:

vemod och sorg efter något som kanske

aldrig riktigt var medan det varade...

Hösten är en tid för eftertanke och reflektion,

eller trampa vidare i ekorrhjulet

i väntan på och längtan efter något

som kanske aldrig blir på riktigt...