Intellektualiserandet av känslor. Hur det mycket allvarligt traumatiserade barnet flyr in i det som att ta en drog som stänger av ångesten.
Att förtränga händelser och känslor och tro att det är en helt OK strategi. Att verka vara glad och välmående inför en blind, döv och aningslös omgivning. Pappa som tog livet av sig för en månad sen och det tomrummet som uppstod, ett svart overkligt vakuum att försöka funnas till i. Tystnaden i lägenheten. Mamma som febrilt jobbar med hushållet och en flytt snett över gatan i radhusområdet. Krishanteringen och sorgeprocessen som aldrig börjar. Nu 50 år senare ligger jag i soffan och känner mig helt mörbultad i kroppen, en psykosomatisk reaktion sen flera decennier. Trauman som sitter i kroppen. Får jag då även sömnproblem så blir jag utmattad och mer eller mindre psykiskt sjuk. Jag kan förstå hur fullständigt chanslös jag var som barn i en dysfunktionell förträngningsfamilj. Jag blev en mästare på att stänga av, förtränga, kapsla in och locket på. Mina skådespelarfärdigheter var briljanta, att ge ett övertygande sken av att jag mådde bra. Allt det där fick extremt förödande konsekvenser senare i de övre tonåren. Jag guck och bar på en bomb med en stubintråd som brann. Det är den sista söndagen i augusti. Min katt Jussie ligger och sover i sängen. Winston är ute och jagar, hon gillar att fånga fåglar. Det blir fullt av fjädrar på golvet. Jag kände snudd på ångest för en stund sedan. Brukar ha ångest mycket sällan. Tror det beror på sömnbrist och den alldeles utmärkta danska filmen Rose som jag såg i fredags. Det handlade om en psykiskt sjuk kvinna i medelåldern som åker på bussresa till Paris tillsammans med sin syster. Otroligt bra.
Kunde känna igen mig. Fenomenalt bra skådespeleri. Finns på SVT PLAY. Att få ett psykotiskt sammanbrott är en maximal katastrof och mardröm. Jag fick det när jag var 21 år gammal i början av september 1986. Det fanns inget som någon kunde göra för att hjälpa mig. Jag kunde inte dämpa tillståndet som bara malde på under ett års tid. Psykiatrin kunde absolut inte hjälpa mig och ställde fel diagnos så att jag inte fick någon medicin. Varje dag var konstant terror och en evighet. Min omgivning var skräckslagen vilket gav mig ännu värre ångest. Det var naturligtvis alldeles för mycket för mig och min mamma och syskon. Jag satt fast som i ett skruvstäd av jaglöshet och förvirring i Dantes inferno. Jag ska unna mig lyxen med en Emil i Lönneberga blåbärsglass. Klockan är snart kvart över 16 denna söndag med fint väder. Jag kanske cyklar en sväng efter nyheterna. Får inte fastna med min trötta lekamen i soffan så som det tyvärr brukar bli. Har skjutit upp att cykla upp till stan i 22 månader. Så det får bli bussen imorgon. Känner mig bättre nu när jag har skrivit detta. Min vän Annika och jag fick kontakt i början av augusti 1987 sen jag hade suttit några månader helt isolerad i min nya lägenhet och varit så sjuk. Annika en 29-årig sökare och undantagsmänniska. Hennes hem blev som en högst alternativ psykiatrisk klinik där vi tillsammans knäckte psykosen på 7 veckor. De grundläggande medicinerna var kärlek och sanning, samtal, vistelse i naturen, musik, litteratur och erotik. Men sen i början av november så blev jag aktivt bipolär manisk igen. Jag blev någon helt annan oerhört euforisk över egentligen ingenting. Jag bröt med Annika, den finaste och mest fantastiska människan som jag hade haft som vän. Så stark kan den psykiska sjukdomen vara. Så surrealistisk. Det slutade med en ganska stark gränspsykos sommaren 1988. Så fortsatte mitt liv till 2008 då jag fick antipsykotisk medicin och 2014 då jag fick diagnosen bipolär och medicinen lithium vilket skapade en revolution i min hjärna och allt i mitt liv blev mycket bättre. Man måste hjälpa traumatiserade barn och överhuvudtaget människor. Psykiatrin måste få mycket mer resurser. En grannkvinna till mig har varit allvarligt psykotisk i snart en månad. Hon går omkring och pratar obegripligheter hos oss grannar och psykiatrin vägrar att lägga in henne på en psykiatrisk klinik. Så är det i välfärdsamhället Sverige. Sånt kan man bli stressad av och som jag få sömnproblem med följden att jag blir lite psykiskt sjuk. Jag stänger och låser dörren för henne. Hon har en lång historik av allvarliga psykiska problem. Det är lätt att bli sjuk med tanke på hur vårt samhälle ser ut. Vem som helst kan drabbas.