Hon var en gång en låga, en ljushymn i skymningens märg, men kärleken – när den är felkastad – kan dämpa till och med solen.

En kvinna speglar mannen hon går bredvid, inte i lydnad, utan i ekot av hur hon hålls. Om han bringar sorg, viker hennes skratt sig in i skuggor, hennes styrka bär sorghandskar.

Ingen sidenmantel, ingen kvickhetskrona kan maskera själens blåmärken. Skönhet bleknar inte av ålder, utan av smärtan av att vara osynlig.

Att välja en partner är att välja ett öde – en fristad eller en storm. Fel man är en fredstjuv, en långsam erosion av självkänsla, en viskning som förvandlas till tvivel, sedan tystnad.

Sann kärlek får dig inte att ifrågasätta ditt värde. Den ber dig inte att krympa. Den byter inte respekt för kamratskap.

Rätt förening är en välsignelse, ett balsam, en spegel som reflekterar ditt ljus tillbaka till dig även när du glömmer det.

Men den felaktiga – åh, den felaktiga kan bli dikten du aldrig ville skriva.