Under ett långt förunderligt ögonblick
återuppstod det forntida regnet över
slätten och skriken från det gamla
krigsslaget ekade mot de fuktiga
bergväggarna.

Inte heller denna gång kom
förstärkningen på annat sätt
än i svalornas plötsliga dykningar
och de sista solstrålarna i skymningen;
ehuru de lyste upp ögonen på de
svingande männen i deras sista
sekunder, i den tid som också
reser universums bergsryggar över
historiens blodiga begynnelser.

Inte heller denna gång något
deus ex machina.

Under ett långt förunderligt ögonblick
vände jag mig om och gick.
Bort från slättens klingande svärdseggar.
Genom tystnadens kartor till nuets
brinnande hängbro över tidens
frysta flod.