Ordet ”skojsigt”.
Infantilt lattjo lajban-språk.
Vuxna människor, 30- och 40-åringar, som
försätter sig i ett regressivt språkstadium.
Som inte är så noga med ordens betydelse.
Som gärna hittar på nya betydelser av ord under
diskussionens gång. I postmodernismens lagom
hippa kölvatten kan vad som helst vara vad som helst.
Identiteter och känslor är huvudsaken och fakta kan
man göra lite vad man vill av, som nånting i stil med
Rauschenbergs get på Moderna museet.

Man ska vara samtidsenlig och följa trenderna.
Man ska protestera vilt om en granne röker på sin
balkong och kräva total rökfrihet i samhället samtidigt
som man vejpar och förespråkar cannabis. Man ska
vara troende i Genuskyrkan och se ner på arbetare.
Göra sig lustig över folk med y-namn och befästa
sin medelklasshegemoniska status genom att ha
värdegrundens och inkluderingsplanens alla rätta
åsiktstecken, vilket förevisas utåt genom sociala
markörer som pannlugg, fjällräven och havremjölk,
som jongleras med en tämligen moderat bostadskarriär.

Kännetecknande för det här gänget är,
förutom en allmän avsaknad av eget kritiskt tänkande
till förmån för kursplanens och tidsandans dogmer,
att man inte besvärar sig med att läsa böcker på riktigt.
Glöm svensk historia och svensk arbetarrörelse, glöm
Vilhelm Moberg, Ivar Lo, Strindberg, Selma Lagerlöf.
Det här gängets kulturkonsumtion består av twitter,
ljudfiler om seriemördare, true crime-poddar med
mera, som inte analyseras eller sätts i kontext utan
mest gottas åt under kommentaren "helt sjukt".

Det där med klass anses ute av strebrar inom
offentlig sektor, HR och PR. Samtidigt som man
vill ge sken av att vara "vänster" i dagligt tal.
Vad nu amerikaimporterade woke-attityder har
med svensk realpolitik att göra.

En sak är emellertid klar.
August Palm och Hinke Bergegren
skulle fnysa åt detta medelklasskotteri.