Om jag inte finns imorgon
har jag kanske redan försvunnit
som skuggan av ett moln
som drar förbi
jag packar mina demoner
i en väska
och tar dem med mig dit
där ingen behöver följa

Kanske har jag redan lösts upp
i gryningen
blivit en del av dimman
över fälten
mina tankar som droppar i ett hav
där ingen längre kan urskilja
vad som var mitt
och vad som alltid tillhört
tystnaden

Jag lämnar kvar
ett halvfullt vinglas på altaret
en bok med hundöron
på sidan där vi möttes
och alla ord
jag aldrig kunde säga högt
de hänger i luften
som damm i motljuset
väntande på att någon
ska våga
andas in dem

Du kanske undrar
varför jag valde natten
den timme
när stjärnorna är som skarpast
och allt som göms i dagsljus
plötsligt blir synligt
det är för att mörkret
alltid varit ärligare
än människan
och större
än alla bortförklaringar
till varför
allt blev som det blev

Jag har letat efter
sprickor i tiden
där jag kunde krypa in
och försvinna
men hittade bara
mina egna sår
blottade
som nerver i en trasig tand
pulserande med smärtan av allt
jag kunde ha varit — för mig,
för dig, för oss alla

Om jag inte finns imorgon
och redan har försvunnit
minns mig inte
som den jag var
på slutet
med ögon tomma
som övergivna hus
och händer för kraftlösa
att hålla kvar någonting
minns mig från utsikten,
sommaren och hösten
när andetagen kom så lätt
att det nästan gjorde ont

Jag har alltid vetat
att mörkret i mig
är starkare än ljuset
du försöker tända
varje morgon
när du drar upp persiennerna
och låtsas
att en ny dag
betyder en ny chans
men vissa sår läker aldrig,
inte för mig
de blir bara bättre
på att dölja sig

Om jag inte finns imorgon
minns mig som den jag var
innan smärtan blev
mitt enda språk
minns hur jag älskade höstlöven,
sommarregnet mot fönstret
och dina händer
när de flätades ihop med mina

Lägg inte blommor på min grav
plantera dem i din trädgård istället
och när de blommar nästa vår
kommer jag finnas där,
mellan andetagen
i det tysta
mellan dina hjärtslag

Om jag inte finns imorgon
förlåt mig
för att jag inte kunde bära
tyngden av att tvingas leva
bara för att världen skulle slippa
kännas färglös och ytlig
för någon annan
utan mig

© Charlie T Svensson - 2025