Sverige är i mångt och mycket bakom de välordnade och harmoniska fasaderna ett snurrande skrikande kaos av ensamhet, ångest, förtvivlan, stress, utmattning och förvirring.
Sverige är i mångt och mycket ett skenheligt, sjukt och dysfunktionellt land av tvångsmässig egoism, ensamhet och olycka. Den kärlek som man inte ger blir ens eget mörker och misär.
Sverige i mångt och mycket: man ligger och skakar i avgrund av skarpt läge och akut kris och det är bara Guds, barnens, de gamlas och katternas support och medkänsla som man kan räkna med och de döda människornas gränslösa ömhet. I Sverige är det lag på att man måste vara övertygad om att man mår jättebra när man i själva verket mår piss och skit. Om man sår tomhet så ska man skörda
tomhet tills allt slutligen blir en öken.
Sverige: i mångt och mycket en ignorans gentemot de som ligger ned utslagna och förkrossade kämpandes för sin existens. Sverige i mångt och mycket: ett renodlat psykologiskt våld och 1500 själar som tar sina liv varje år. Kärleken som förnekas för att den gör så ont. Sverige är inställda begravningar för att den avlidne inte har några närstående och vänner. Sverige är i mångt och mycket falsk trygghet och idyll som det inte går att andas i och där psykisk kris är något som man inte talar om. Sverige är i mångt och mycket ett land av förträngning, godtycke, förställning, svek och en iskall ensamhet av stress, förvirring och hopplöshet. En desperat tyst längtan som gör väldigt ont. Sverige har också en enorm massa kärlek, medkänsla och solidaritet. Sverige ett land av hjältar och hjältinnor som kämpar i det tysta utan att få
någon uppskattning och tacksamhet.