Ett av de fattigaste länderna i världen. Det enda sällskapet: korsordet, mobilen och TV:n. Katterna som är så mycket mer mänskliga än människorna vars egoism och svek är normaliserat. Det är ingen som reflekterar över sin livsstil och attityd. Jag, jag, jag och mina behov och drömmar. Familjer som lever i puppor av trygghet. De ensamma människorna med sin existentiella smärta. Ingen som hörde av sig idag heller. Är jag en så hemsk person? Finns det inget förbarmande? Inte ett uns medkänsla? Är kärleken död eller sover den
bara. Jag fick ett varmt trevlig kväll av Lisbeth på Rapport som betydde mycket. Vad är egentligen meningen med livet? Att gå omkring i ett svart vakuum, ett limbo utan en ljusglimt?
Har jag förtjänat denna pseudoexistens? Ensamhetens Sverige. 2 miljoner medborgares tysta desperation. Det är sjukt och galet. Det är ett gruvligt nederlag för alla inblandade.