De säger att livet är en kalender
dagar rivs av som tunna papper.
Men jag föreställer mig det mer som ett autogiro:
varje dag dras en summa utan att jag märker det
och jag hoppas att kontot inte är övertrasserat.

Ibland försvinner tre dagar på en gång
små inköp jag knappt minns —
kanske de där påsarna chips i korgen
som ingen erkänner att de lagt dit.
Andra gånger spenderar jag hela månadens budget
på ett enda samtal, en resa
eller bara oron inför något
som kanske aldrig händer.

Ingen får se saldot i förväg —
banken är sträng och ogenomskinlig.
Så jag försöker använda det som är kvar
utan att ständigt kontrollera utdragen
och försöker tänka mindre på kostnaden
och mer på vad som verkligen räknas.