En flock gulliga får
driver långsamt i skyn,
ulliga, tysta som om
de har glömt att de en gång
betade fritt på marken.

En val rullar i det blå,
blåser ut en plym av regn
som faller någonstans långt borta
över en stad som inte vet varför.

En räv smyger längs horisonten,
svansen en strimma av kvällsljus,
med ögon som två hål i molnens väv
och tussar bakom varje öron

Och högt galopperar en ensam häst,
Dess ben springer fritt i tommaste luft,
Som om den fortfarande hör en röst.
Den gamla ängen ropar än.

En krokodil som nafsar sin svans,
Den jagar tafatt med sig själv, 
som Ouroboros gjorde en gång
i mytens omspunna värld

En elefant som svävar så lätt,
den snablar vatten högt i det blå.
Kanske en hägring som vinden berör
och sveper förbi innan någon får se.