Här i den allra djupaste dalaskogens sköte
lever spåren ännu, spåren av min fars släkt,
men inte som namn på ett papper, utan som skogsväsen mellan trädstammarna.

De gamla sitter där invid den glödande elden
med skogsråets blick vakande över dem
de bär sina rävsvansar i skuggorna
och låter de vackra älvorna dansa i deras hår.

De smyger där tysta genom höstdimman
som vittror i kvällens begynnande dagg
deras steg hörs inte och försvinner
men lämnar ändå ett sorts mönster i mossan.

Man hör hur de sjunger lågmält invid bäcken,
sånger som sveper som dimma över mossa och sten, som om marken själv minns mina förfäders alla steg, varje födelse, varje död.

Släktens små de leker ännu mellan tallarnas ben, deras smittande skratt blandas med ugglans rop
och blir till ett språk som ingen människa riktigt kan tyda, eller ens försöka förstå.

När jag stannar i gläntan kommer de nära,
de andas frost i mitt ansikte, och jag känner hur jag tillhör dem, jag ett barn i skogens eviga skara,
och jag ler åt mig själv... där i stunden.

De syns inte i dagsljus, men i skymningen lyfter de sina ansikten ur skuggorna, ögon som glimmar mellan granarnas pelare. För de är en treenighet, ett med skogen, ett med byggden och ett med släkten.

De bär inte längre yxor, men stammarna minns deras hugg, årsringen vrider sig kring deras andetag, tiden sjunger i kådan som droppar. De var folket som levde av skogen... på gott och på ont.

Deras händer är nu rötter, sökande i det mörka djupet. Deras hjärtan slår i den hoande ugglans långsamma rytm och deras skratt är gömt där i bäckens virvlar. Ja jag längtar ofta hit, hit till mina... förfäders spår.

När jag går där sveper marken en skugga om mina ben, en smekning av kött och blod, från alla dem som blev jord före mig. Deras minne svävar fritt här i denna märkliga, ja nästa religiösa stund.

Jag vet att när min tid når sin stilla gräns,
kommer jag inte lämna skogen, utan glida in i dess vävnad, ett eko i vinden, en gnista i eldens sista flamma, där vi förenas och blir... ett med naturen.

Copyright © AndLou