om jag kunde bli räddad
av allas värmande ord
vore jag en fisk i havet

men jag väljer att simma
emot strömmen

för inga av deras ord
biter in under skinnet

för när beroenden blir till problem
och problemen blir till en damm
spelar det ingen roll
hur många jag trollbinder

när ingen kan rädda mig

för jag är en fasad
som brister
och ingen tycks se

för jag ger dom inte rätten
att beundra

och i det trasiga
dör jag ensam

sakta,
men plågande

och mina beundrare beskådar
när jag går under

men allt dom ser
är en spegel
av människan jag borde varit

den som höll alltihop
den som var stark
utan krav

men ack vad fel

vad jag vill skrika
i avgrunden

till sången
av demonerna
som nafsar
på mitt inre modem