Sönderstressad rävhona.
Tvättar sin redan tvättade päls.
Så mycket.
Så intensivt.
Tills pälsen lossnar.
Och huden syns.
Den nakna huden.
Den nakna sanningen.
Hon springer.
För livet.
Ifrån jägaren.
I drömmen.
I sin vakna mardröm.
Det går for.
Alldeles för fort.
Samtidigt tiden står stilla.
I timglas av svart glitter som ständigt rinner.
Hon hör skott som viner omkring henne.
Kan inte komma fort nog till sitt gryt.
Där tryggheten omfamnar henne.
Men ännu hon bär med sig skräcken.
Total black out.
Så hon fortsätter stresstvätta sin nakna hud.
Om och om igen.
Tills hon somnar av utmattning med tårar som enda sällskap.
Och rävhonan. Hon är jag.