Väldigt många säger sig sakna läsro idag.

Det kan knappast vara så att 95% av befolkningen plötsligt fått ADD eller ADHD. Snarare handlar det om tidsandan, medieklimatet och elektronikens oändliga valmöjligheter i en digitaliserad global värld. Sajter och appar är ju skapade i syfte att bli beroendeframkallande och folk har vant sig vid de små dopaminkickar som uppdateringar, likes mm ger. Folk har med sig telefonen överallt. Ständigt uppkopplade, ständigt beredda. En ständigt närvarande lågintensiv stress av ett slag som vi inte hade för ett par decennier sen.

Är helt övertygad om att de flesta mycket väl skulle kunna bli vana läsare, om bara intresset fanns. Självfallet har jag förståelse för att nämnda diagnoser samt dyslexi sätter käppar i hjulet. Har också förståelse för småbarnsföräldrar som lever i jour med ständig markservice.

Men rent allmänt tycks det mest handla om ointresse.
Man nöjer sig med en kulturkonsumtion bestående av netflix, twitter, tiktok, poddar med mera.

Med läsning, alltså riktig läsning och inte ljudfilande samtidigt som man övar simultankapacitet med annat, är det så att man kommer in i en annan andning. Pulsen sänks. Stresshormonerna minskar. Man blir mer avslappnad och frigör intellekt och mentala resurser till att tänka djupare och mer utvidgat. Man får inte allt serverat visuellt pang bom utan skapar bilder genom sin föreställningsförmåga, som därmed utvecklas. Läsning är alltså stimulans och lugn på samma gång. Har till och med sett uppgifter om att läsare lever längre än ickeläsare.

Men vi lever i en märklig tid.
Postmodernistiska irrfärder och tankegångar tycks ha slagit rot hos många. Ingenting kan vara bättre än någonting annat. Det är fult att tala om kvalitet när det kommer till litteratur. Allt ska vara relativt och nivellering är fint. Om någon tycker att en feelgoodklyscha är lika bra som Dostojevskijs samlade är det ett allmänt rättesnöre i den relativa smakens namn. Oavsett litterärt kunnande hos personen ifråga. Uppfattningen hos den som aldrig läst en bok i hela sitt liv ges samma tyngd som litteraturvetarens. Det vore kul att se samma logik tillämpas i ämnet ingenjörskonst. Alla kan konstruera. Ingen och inget kan vara bättre än nåt annat.

Ser ofta tecken på en slags infantiliseringskultur: vuxna människor i 30- och 40-årsåldern som bara läser böcker avsedda för tolvåringar. Man är en vuxen människa i medelåldern men nöjer sig med Harry Potter, när det finns en hel världslitteratur att upptäcka.

Min fråga är:
varför är det häftigt eller progressivt att bara läsa ungdomsböcker? Det är en attityd jag sett ofta och blivit smått allergisk mot.

En annan andning, som sagt.
Bort från reklam och debil internetkultur. Dra ur jacket, stäng av teven och stereon, stoppa mobilen i en byrålåda. Utveckla det egna subjektiva tänkandet istället för att sitta som en gapande guldfisk inför nöjesindustrins sockerstinna infantila smörja.

Noterar att jag skrivit infantil ett par gånger.
Man ska helst inte upprepa sig men här tycker jag det är befogat: jag avskyr infantilisering generellt. Tycker det är tramsigt, fånigt, ovärdigt. Det är liksom inte charmigt med vuxna människor som leker barnkalas.