...just när jag stod som tvekande utanför en affär
som säljer blommor, som mest. Där var en kvinna
som stod vid en kruka och ordnade med något.
Jag kom då att tänka på

en liten flicka som hade en sax med sig och med
den klippte hon av en ros i en trädgård. Det var på
framsidan av ett hus, alldeles i början av en villastad.
En gång i tiden hade jag

ärende dit. Jag delade ut tidningar och det var tidigt
en dag i juni. Ingenstans verkade någon vara riktigt
vaken ännu och jag undrade vad hon gjorde ute så
tidigt och varför hon plockade

blommor så tidigt och en del annat. Exempelvis hade
jag bara några dagar tidigare gått förbli en parkarbetare
som tagit grepp om troligen ogräs. Han hade riktigt som
slitit upp dem där det stod

och såg som oskyldiga ut. Det är en grym syssla att nog
pyssla med gräs, blommor och ogräs. Om de tillfrågats
hade de velat bli uppryckta med rötterna eller att saxen
fått som 'säga sitt' där?

Kanske som i den där filmen 'The Island', de som haft rätt
lottnummer lovats att komma till ett paradis. Bara att de
inte visste vad de hade där att göra, där de var och vad den
där förlovade ön kunde vara

som för paradis. Även den som såg filmen, väl så undrade.
Fast senare förstås, när fragment av svaret sipprade in i
tittaren, då... (Här ser jag, av en titt på klockan, att tiden
runnit som iväg och att jag måste

gå och äta, på blotta som momangen. Men blott jag det kan,
kommer jag förstås tillbaka och berättar mera i sagan.)
Tänka sig bara att det är skillnad på Britt-Eivor och
Knut-Erik. Fast de har förstås det där

gemensamt att ha bindestreck mellan sina förnamn. En del
människor föredrar att inte ha det. Andra struntar helt i att
använda sitt ena eller andra namn. Så förskräckligt märkligt
och något att stundom som

fundera över. Istället för världsläget eller varför priset på
gurka och choklad stigit så i höjden. Jag arbetar hemifrån,
fast jag är hemma jämt förstås. Tänker ibland att jag då nog
verkligen måste ordna med en sak

jag fördröjt så med ett bra tag nu och de där tidskrifterna,
varför fick jag ett som ryck och bara slängde dem i soporna?
Du får nog själv inte 'plötsliga ryck' i din person, att det blir
som bara något du gör och sedan

kan få ångra något. Bara ett par timmar eller dagar, men så
rycker en själv där som på axlarna och funderar på något
annat istället. Grannens bil, tomaternas själsliv eller varför
det bara blev ett mål i matchen.