Inombords skriker något
jag trodde dog
med exet i min hand.

Men livet…
tiden…
ja, känslorna –
de rör sig fortfarande.

Ibland är rädslan ett tecken,
döden en begynnelse,
orden en katastrof,
och leendet jag bär
ett skal jag försöker kontrollera
in i minsta detalj.

Men greppet om min kalla hand
faller.
Krackelerar.

Och jag känner
att något inom mig gror.
Att känslor sätts i brand
som om döden höll i min hand.

Det låter brutalt.
Men på riktigt –
det är vackert.

Om du bara tolkar det.
Mellan orden.
Mellan det som existerar
och inte.

Där är tomheten.
Tankarna.
Allt.

Ett bloss i min cigarr.
Ett dunkelt leende
bakom spegeln i min hall.
Ett spöke som ger givakt
men aldrig blir beskådat.

Till känslorna som gror.
Till rädslan.
Till döden.

Ja – till allt
som håller mig
inpå nakna huden,
vill jag skrika ut
en smärta av eko
till ljudet av min röst
som sakta dör ut.

För varken i tragedi
eller mirakel
är jag mer än bruset
av oraklet.

Och ändå –
i din famn
känner jag mig hel
på ett sätt jag trodde
inte var sant.

Men jag vill inte se
känslorna skena.

Men hoppet.
Idyllen.
Tankarna.
Drömmarna.

Mitt hjärta pulserar
vid tanken på dig
vid min sida.

Och kanske –
kanske vänder jag kapitel
och slutar skriva ord
med mitt eget blod.

Om tårar som dryper
och känslor som ryter.

Kanske…
kanske jag bara blir
lugnet i slutet.