Om jag skulle säga det rakt ut,
hur du funnits där i mitt hjärta
sen vi först sågs —

hur du skapat kaos och lycka inombords,
hur du dött, fötts, dött och fötts igen
i mig —

hur jag byggde illusionen
av att jag inte behövde dig,
och insåg för sent
att du var flickan
mitt hjärta skrek efter.

Att känslorna alltid fanns där.
Men jag blundade.
Av rädsla.
Av feghet.
Av… något jag inte ens vet namnet på.

Om jag berättade för exet
att du egentligen var mitt allt —
om alla gånger jag fantiserat om dig
vid min sida,
i mitt liv,
i mitt lugn.

Men jag var fast med en kvinna
som aldrig riktigt kunde mäta sig med dig.

Ty jag är brutalitet i ord,
men sanningen är…
och sanningen svider:

Det gör ont i mig
att slitas mellan dessa känslor.
Att dö.
Att födas.
Att dö för att åter födas.

Ibland önskar jag
att allt bara stannade.
Att tystnaden blev
en evighetens lugna sömn.

Att jag kunde ta tillbaka
det jag förkastat.
Göra det ogjort.
Se vart det kunde ha lett.

Men i samma veva
förkastar jag det som skapats,
det som varit och blivit.

Och jag våndas i mina tankar —
för sanningen är kluven i delar,
och vad blir egentligen sant
när allt är sant
men ändå lögn?

Tankarna snurrar.
Och jag…
ni…
kanske någon fattar
hur svårt det är
att få känna det där:

det inre lugnet.

För livet är en raket.
Och jag vill hoppa av.