Han talar högre än alla andra
för att dränka sin egen rädsla
och hans ord faller som kedjor
över våra nackar

Han går först genom dörren
en procession av självsäkerhet
men lämnar ingen öppning
ingen flyktväg

Hans hand på bordet
är en karta över lydnad
en svart kompassnål
som pekar mot underkastelse

Det finns människor
som lär sig lyssna
som om örat var en helgedom

Han har valt att dyrka
ett altare av volym
vrider upp reglaget
och rummet skakar
som ett hjärta under snö

Men när han går
släpps något osynligt
syret återvänder
och vi andas
som om vi rest oss ur en dröm
där någon höll oss fast