Leonard Yxa klev av till höger i tågets färdriktning. Han struntade i trappsteget och hoppade direkt från tåget till perrongen. Drog med tummarna i ryggsäckens axelremmar, rullade med nacken och såg sig omkring. Röda stålbalkar höll upp det svarta plåttaket. Människor sprang om varandra. Luften kall och full av cigarettrök. Han klev fram till dörrarna som sköts åt sidan, rakryggad och fortfarande med tummarna fastkilade i axelremmarna, genom spärren och nedför trapporna. Väl nere stannade han än en gång och drog djupt och snorigt in den kyliga luften i näsan, lät den ligga i bröstet och magen och sköt sedan fram huvudet och blåste ut den på de förbipasserade, de välansade träden, vägen som låg grå, bussarna som kom och gick, husen som var stora och gamla, himlen som var grå och kall. Vände ansiktet åt höger mot busshållplatserna och gick ditåt. Han lät ryggen luta sig tillbaka något, drog på sig luvan, tog taktfasta kliv med hela fötterna medan armarna pendlade slängigt i samma tempo. Hakan sköt uppåt en aning och näsan fick ett drag av högfärdighet. Ögonen la sig i halvslummer. Pupillerna små och glänsande syntes knappt.

nickar till redan när han kliver av tåget, nickar igen när han säger hej till buschauffören, igen när han reser sig för tanten, igen när han kliver av bussen

Han klev av bussen vid Kronobergsgatan. Slängde upp ryggsäcken på ryggen igen och började gå. Gick utmed Hantverkargatan en bit innan han svängde nedåt, mot vattnet. Gick höger, vänster, höger innan han kom fram till parken. Den var lika stilla som alltid, det var väl knappt ens en park. En liten staty av ett naket barn som hällde vatten ur en kruka stod i hörnet. Vattnet rann, porlade. Tre bänkar stod på en högre avsats än de övriga, tre gröna slitna parkbänkar. Han valde den mittersta. Nyss hemkommen, tyngd av sin packning, huvudet högt, satte han sig.
Telefonen vibrerade i ryggsäckens ytterfack. Han plockade upp den, såg vem som ringde och lät det vibrera i handen tills det slutade. Han såg sig omkring medan han gjorde det, med en lätt skyldig min som han höll i en döende fågel eller ett tjutande barn.

nickar i väntan vid rödljuset och nickar ändå när han trotsar det, nickar när han betalar för kaffet och nickar när han ringer upp samtalet han missat

Och slutligen, vilka tycker du är dina tre bästa egenskaper?
Leonard lutade sig bakåt i stolen, korsade armarna och såg upp i taket. Ja du, sa han. Taket var mycket högt beläget, stora och små rör, vita, möttes däruppe i rutmönster. Han märkte att han var tyst. Kvinnans kavajarmar vilade på bordet, hennes ögon på honom. Jag är snäll, sa Leonard och såg tillbaka på henne, det skulle nog de flesta säga. Mhm, sa kvinnan och fortsatte se på honom. Leonard satte sig rakare i stolen. Jag är… sa han och såg på kaffet som stod uppdukat på vita plastbord på andra sidan golvet… positiv.
Och vad innebär det? Frågade kvinnan och log till. Hon satt fortfarande framåtlutad, armarna på bordet, ögonen på Leonard. Ett block framför henne och en röd kulspetspenna i hennes hand. Han såg på sina egna armar och släppte dem utför sidorna, satte händerna på byxbenen och såg på henne igen. Det innebär att jag tycker om utmaningar, faktiskt, jag behöver ett visst motstånd i arbetet för att inte slappna av helt, för då blir jag lat. Så länge jag känner att arbetet kräver att jag tänker och anstränger mig, och så länge jag trivs på min arbetsplats, är jag väldigt positiv och det leder till att jag både ser mer fram emot och också har lättare att lösa olika problem som kan dyka upp. Har jag dessutom duktiga arbetskamrater som jag trivs med brukar det bidra ytterligare till att skapa en atmosfär där jag verkligen brinner för att ta mig an mina arbetsuppgifter.
Kvinnan nickade. Okej. Och egenskap nummer tre?
Hm, sa Leonard, det är nog att jag är väldigt social. Men det kan ju vara något lite påfrestande ibland också kanske, om du frågar mina kompisar till exempel. Hahaha.
Haha, sa kvinnan och lutade sig tillbaka. Jättebra. Då så, då tror jag att jag har allt jag behöver. Har du några frågor eller känner du att du fått svar på allt du vill veta om oss? Vad bra. Så. Är du sugen på kaffe och kaka är det bara att ta för sig nu.

När han gick ner till kajen märkte han hur vinden tilltog. När han stod med ansiktet i vinden och blundade lät sig armarna föras med av sig själva. Fingrarna blev som av stål eller trä när vinden kom emot, kalla och stela. Hela hans ansikte kallt och hårt och vått ibland av vågstänk. Leonard njöt av att ha det så.

nickar i pennans skrap mot pappret nickar åt alla som lyssnar med stora ögon nickar med slutna ögon och ett stort milt hotfullt leende

På kvällen läser Leonard i en bok. Han andas ut tungt från sin plats i sängen. Han sitter i sängen, med ryggen mot väggen och har ögonen fästa på bokstäverna i boken. Den ena handens fingrar håller i boken, den andra handens pekfinger följer bokstäverna. Långsamt går han ord för ord vidare i boken och försöker få dem att stanna just där de var så att han skulle kunna ta dem för just vad de var. Men det nickas och skakas växelvis, och han får ingen ro. Så fort hans finger rör sig över ordet nickas och skakas det så att själva fingret börjar darra. Så han försöker fokusera på en bokstav i taget, tänker tillbaka på skolans vita planscher med små och stora färgglada bokstäver på och ser på en bokstav i taget utan att egentligen komma någonvart.
Och han lägger ifrån sig boken, och han har blivit så trött, och klockan så sen, att han lägger sig under täcket och somnar.

Vem är du, skriker Leonard mitt i natten och flyger upp ur sängen. Han ställer sig framför spegeln och studerar sitt ansikte. Kom fram, säger han med blicken stadigt förankrad i sin reflektion. Jag vet att du är där.
Det går några ögonblick, ibland börjar Leonard tänka på annat men då ruskar han snabbt på huvudet och återvänder till spegelbilden. Kom fram, morrar han åter.
Så sker en skiftning i rummet. Ljuset flimrar till och dämpas, toalettdörren stängs och låses, och något träder fram. Ur skuggorna av ljus flimrar det sakta som en döende låga i hans kropps periferi. Ett dödligt motstånd som skimrar i luften, andas hans själva varelse. Han suckar, lättad. Så detta är döden. En giftig överrenskommelse mellan spegelns bägge parter.