Jag går aldrig ut i ett okänt vatten,
hur grunt den än må att vara.

Det finns alltid vassa stenarna på botten
som kan rispa upp min akilleshäl.

Jag kastar mig aldrig ut i den himmelska ytan,
hur förföriskt vackert den än må vara.

Jag öppnar inte mitt simtags famn,
där lugnet bara infinner sig ibland.

Jag tar mig aldrig ut på ett okänt hav,
hur stilla och molnfritt det än kan vara.

Jag håller mig på land och ser hur
allt sakta kan försvinna till horisonten.

Jag tillåter mig att njuta av allt som
fridfullt flyger eller blänker på vågorna.

Hur djupt och långt bort det än är.