Jag har skrivit många dikter om september
om hur utomhusfärgerna fortfarande lyser
men aldrig om det där ögonblicket
när axelkedjan hoppar av på cykeln
och samtidigt en glasflaska från trottoaren
flyger upp i luften
träffar rutan på caféet tvärs över gatan
och plötsligt blir allt i hösten lite skadat
som om små olyckor kan lägga sig som en skugga
över veckorna som kommer.

Jag försöker beskriva hur löven
provar sig fram, ett efter ett
faller och lägger sig på trottoaren.
Jag försöker höra bussarna som börjar gå igen efter sommaren
deras rytm längre bort på gatan
som om staden sakta reser sig
och börjar röra på sig igen.

Och sedan flyger jag själv av cykeln
skrapar upp handflatorna
gruset tränger sig in i benen
glasflaskor svävar fortfarande över gatan
brev faller ur postfacken utan att någon tar notis
en ensam påse rullar över trottoaren.

Politiken drar igång efter sommaren
nationer ställs mot varandra
höger- och vänsterpolitiker hetsar
sprider delning som om det vore en sport.
Isarna smälter långsamt
de rika blir så extremt rika
att det nästan känns absurt
som om artificiell intelligens själv
har bestämt vilka som får allt
och vilka som får ingenting.

Jag försöker se samband mellan allt detta —
mitt fall från cykeln, gruset i benen, glasflaskor och brev
en ensam påse och små vardagskatastrofer
och plötsligt verkar september
som en värld där små och stora katastrofer
sitter sida vid sida
en vild kakafoni där ingenting går att kontrollera
och allt ändå fortsätter
som om världen skriver en dikt om sitt liv.