Kapitel 12: Tiden
Tiden är ingen tröst.
Den är bara en kedja,
ett bevis på att jag fortfarande andas.
Jag ser dagar gå som tåg jag inte kliver på.
De försvinner i horisonten
och jag står kvar, alltid på samma perrong.
Jag väntar på ett slut som inte kommer.
Jag väntar tills kroppen själv ska ge upp,
så att jag slipper välja.

Kapitel 13: Drömmen om tystnad
Jag drömmer om en plats utan ljud.
En plats där jag inte är en börda.
Där ingen saknar mig,
där ingen gråter,
där jag bara är en skugga som slocknar i vinden.
Jag drömmer om att sova så djupt
att ingen väcker mig.
Om att försvinna som ett ljus i draget,
utan dramatik, utan spår.
Bara borta.