Kapitel 14: Epilog – Skärvan
Och här står jag.
Inte död, inte levande.
En skärva av något som en gång var hel.
Jag bär allt: fågeln, speglarna, stolen, elden, askan.
Jag bär dem som namn ristade i huden.
Och jag vet:
jag kommer fortsätta.
Inte för att jag vill.
Inte för att jag orkar.
Utan för att jag inte kan göra det sista steget.
Så jag blir kvar.
En skärva i världen.
En kropp som går,
ett hjärta som slår,
utan mening, utan ro.