Vi föll in i havet
och solen
föll in i oss
medan månen
lämnade
sin omloppsbana
och polerna
bytte minus och plus
med varandra
och vi gick in
i de stora vindarnas
tidsålder
och tsunami efter tsunami
svepte bergskedjorna
med sig som pärlhalsband
som sprids över ett dansgolv
och cetrifugalkraften tryckte solen
ut i universum
och oss mot djupet
och de enorma bläckfiskarna
stördes i sin sömn
och slingrade sina armar i sorg
runt varandra
medan urtidsslammet
protesterade med moln av lera
bubblor av syre
som legat fångade i slammet
i tusentals år
en ström av blått, av vitt, av ljus
som flydde mörkret
och vi fångades av tången,
i bläckfiskarmarnas dans
medan åren for förbi
och vi bar solen som ett minne
i ögonvrån
den fanns med oss som en blindhet
*
Och rymdens urtidskyla
silade ner genom kontinentalplattorna
genom en trasig atmosfär
och atom för atom
slutade världen att dansa
den absoluta nollpunkten
en omfamning större än allt
Här stannar allt som rör sig
Här släpper gravitationen ankaret
och den sista sekunden
blir en plats
där vi alltid finns kvar