Jag gråter.
Men inombords ler jag.

För känslan i det brutala
var underbart,
lockande,
erotiskt vackert.

Men verkligheten,
sanningen —
jag kan inte visa mitt inre.

Måste hålla fasad.

Så tårar av vatten,
utan salt
eller ångest,
gråter jag
över den fejkade värld jag lever i.

Och över den spillda mjölken
ni vill se mig förlåta.

Men sanningen är:
mörkret är vackert.

Det outtalade
är som spackel.

Det makabra
är mitt inre
erotiska vimmel.

Dansen på taggar
blir till moln,
när jag inombords ler
till det brutala,
det hemska,
det dödsdömda onda tinget
jag begått
men ej får berätta.

För ord väger tyngre
än sanningen
på min tunga.

Och mina tår
behåller mitt liv
i rytmen
av det unga.

Det oförstörda.
Det sårade.
Hjärtat
som ej existerade.

Iver
är en rytm
till musiken.

Men ett leende i svärtan,
till det brutala jag gjort,
ler jag inombords
och gråter
till synes berörd
av det som skett.

Bortom räddning.
Bortom ondska.

Födseln
är det som skapade livet.