Jag njöt
när jag hade makten
i mina fingrar.

När livet jag styrde
var ett liv under mina vingar.

Och faktum är:
i det kalla,
i det mörka,
i det vackra —
så log jag.

Jag log
till makten
att återkalla
de grekiska gudarna.

För Hades
var alltid den vackraste.

Härskaren över det döda,
det outtalade,
det mäktiga.

Och i famnen
av hans skugga
njöt jag av det vackra
i det onda.

I det jag speglade,
desillusionerade
till det goda.

För livet
var en lek
om man planerade det.
Tog kontrollen.
Strukturerade
varje litet andetag
in i minsta detalj.

Och med ett leende
på mina läppar
njöt jag av att hålla
ditt hjärta
i min hand.

Känna dess pulserande slag.
Och veta
att jag kunde krossa dig
med minsta tryck.

Det vackra
behöver inte alltid
vara bokstavligt.

Det kan vara metaforer
i det abstrakta.
Poetiska inslag
i kontrast
till tomma ords svärta
i havet
av oändlighet.

Och för varje ord jag skrev,
för varje slag
ditt hjärta slog —

njöt jag
av det destruktivt vackra
i min nakna omgivning.