till ångesten
som håller mig
i sitt grepp
vill jag skrika

att jag vet inte längre
vad som är verkligt

för i min illusion
av reality
så gråter jag —

till vad?
till ord som aldrig läker
till tårar som kliar
i evighet
av smärta

och läkare
som aldrig ser det osedda
utan att först beskåda
det som intet existerar

och till trilskande ord
vill jag till det mörka
groteska
och skrika
ifrån lungornas inre

att livet efter livet
är en parodi
på livet innan livet

och du står där
frågandes
vad som kretsar

och svaret är:
att jag är en kräfta
och mitt inre är
en ångestladdad
kokande
kärl
av kräftor

till melodin
av dansen
till taggarna
på rosen
till livet
jag raserade

och mer därtill

skriker jag
i smärta