Jag ser hösten röra sig genom landskapet som en gammal insikt, den tar aldrig vad som är vårt, utan den visar oss istället att ingenting någonsin varit vårt, eller något som vi skulle ha tillåtits att behålla. Utan en sommar blir till höst, som blir vinter, som blir vår, som blir sommar, som blir...

Nej löven, de faller inte av sorg utan för att lära oss hur man släpper taget, hur man böjer sig för tyngden av tid och samtidigt brinner i höstens färger, som om avskedet skulle vara en fest.

Träden, de står där i sin egen avklädnads process och blir mer sanna än de någonsin varit, i sin fulla prakt, nakna, tydliga, utan masker och som om de viskade, "att skönheten finns inte bara i blomningen utan också här i den stilla vilan, i en väntan, i förmultningen, i tystnaden."

Blommorna, ja de lutar sina huvuden och går in i höstmörkret utan rädsla, de vet något vi människor har svårt att förstå, att förändringen inte är ett nederlag, utan istället en återgång, att varje vissnande kronblad är en bro mellan det som var och det som sedan ska bli.

Vi människor samlar löven i våra händer, som om vi kunde hindra dem från att försvinna, men de smulas sönder i våra grepp och påminner oss om att allt faktiskt är förgängligt och att inget kan hållas kvar. Inte kärleken, inte sorgen, nej... inte ens vi själva.

Ändå fortsätter vi att älska, och kanske är det just därför vi nu är som hösten, brinnande och känslomässigt bräckliga... på samma gång.

Så när skymningen åter faller över de tomma fälten är det som om naturen runt omkring oss säger, "detta är ingen undergång, det är en övergång, allt som dör är en hemlighet, allt som dör är en födelse i förklädnad, där allting återgår till stillheten, för att en dag åter... börja om."

 Copyright © AndLou