Årets första löv faller
och jag hör det som ett eko inuti,
som om marken viskar
ditt fall har redan börjat.

Mina löv faller också.
Ett efter ett,
osynliga för andra,
men jag ser grenarna bli glesare
varje gång jag möter spegeln.

Snart är jag ett kalt träd
utan skydd, utan skugga,
ett träd som bara sticker upp
som en påminnelse om att livet en gång bodde här.

Jag minns när kronan var full,
när jag spelade rollerna jag förväntades spela:
vännen, modern, hustrun,
Den perfekta, den starka,
den man ber om hjälp
den som skrattade på rätt plats
och log inför släkten
som om rötterna var starka.

Men nu knakar stammen.
Rötterna letar vatten i jord som aldrig ger.
Varje löv som faller från mig
är en hemlighet jag inte orkar bära längre.
Jag älskar dem, ja –
mannen som håller mig,
dottern som sliter sig loss,
och ändå tänker jag:
jag vill inte stå kvar här.

Årets första löv faller
och jag tänker på hur enkelt det är för naturen.
Ingen klandrar ett träd när det släpper taget.
Ingen kallar det svagt
när det står naket i novembervinden.
Det är bara kretsloppet, säger de,
det är bara så världen fungerar.

Men om jag släpper taget,
om jag låter mina löv falla för sista gången,
då blir det svek,
då blir det skuld,
då blir det arv min familj aldrig kan bära.

Så jag står kvar,
en skugga av ett träd,
där löven faller inombords
och ingen hör kraset.
Årets första löv faller
och jag tänker:
när är det min tur att tillåtas vissna,
när är det min tur att vila?
För vintern är redan här i mig,
och det kommer ingen vår.