På vinden, där dammet dansar i sned sol,
ligger minnen i kartonger utan namn.
En fiol utan strängar lutar sig mot väggen,
tyst som ett löfte som aldrig blev sagt.

I köket nedanför sitter hon,
med händer som minns fler liv än hennes eget.
Hon rör vid bordet som om det vore en vän,
och säger till ingen:
"Musiken har tystnat, men jag hör den ändå."

På en stig där gräset vuxit vilt
går han med tankarna som sällskap.
Stannar tveksamt vid bolagets uppsökande dörrar,
men vänder –
något i luften har förändrats.

Vid ett hus där murgrönan håller fast
tittar han in genom ett fönster.
Hon vinkar.
Han ler.
Och något mjukt rör sig i bröstet.
Han rör sig tillbaka mot parken igen,
men inte som förut.

Stegen är nya.
Mönstret är brutet.