lysande äggstockar hängde från träden och droppade blod, i det höga gräset satt ett avmagrat, dödsblekt väsen och sörplade en milkshake av gammelmormors slemloskor. han hade stulit bortskurna lymfkörtlar och infekterade blindtarmar från sjukhuset i bygden som han täckte med senap och hade på mögliga skivor bröd när var hungrig, han skrev blödig och ångestkvidande dagbok att han var ensam i vintergatan. han smörjde in kuken med vätskan från tömda varbölder från infektionsavdelning, gned sina ögon med hemorrojdsblod från långvården. han skrev och skrev i sin dagbok att vintergatan var en analöppning ur vilken rumtiden strömmade som ett lavemang från en åldring som var både blind och döv och låg inför döden på hospis. han målade ett upp och nedvänt kors i pannan av blodplasman från bortopererade foster. han spikade upp sina avhuggna händer i trädet och lutade sig mot den mörka, skrovliga barken för att få ro. vintergatan hängde som ett syraregn över den spinkiga och melodramatiska varelsen, vintergatan hängde som ett kluster av miljarder och åter miljarder av drypande hemorrojder över hans arma lekamen. han bad och blödde, blödde och bad inför den stora, vidsträckta tystnaden, och ur mörkret uppenbarade sig gud, som självaste joseph fritzl själv med sina inavlade barn i källaren och en flaska koskenkorva i handen. den vanskapta varelsen under trädet tynade bort i stjärnsmassivet, tynade bort med sina avhuggna, blödande händer i den svarta tystnaden, var på väg att tyna bort från gud och människorna in i friden, men innan han försvann helt tog gud tag i honom med sina valkiga händer och låste in honom i evighetens fritzlkällare tillsammans med de andra vanskapta, inavlade människobarnen.
i evigheternas evighet fick de nöja sig med att inmundiga guds kalla sperma morgon, middag och kväll, men de hade sina iphones som de kunde sitta och skrolla på i mörkret. de hade instagram och tiktok som lyste upp källaren. vissa av dem hade till och med börjat tillbe gud, ja, vissa dyrkade honom, och gurglande uttalade de hans namn med munnen full av hans kalla säd. de spikade upp varandra på kors och blödande såg de längtansfullt mot källardörren i väntan på nästa munknull från den allsmäktige. en hel del av dem hade slutat försöka fly från källaren, ömma i alla kroppsöppningar trängtade de efter mer, blödande släpande de sina vanställda kroppar på jordgolvet och tackade honom för sina välsignelser, många av dem var rätt nöjda trots allt, ja, allt var nog som det ska ändå,