Jag förlorade allt vid det bordet, inte bara dröm, utan hopp, tid och en stor del av mig själv. Men det gjorde mig inte till en förlorare. Man förlorar först när man stannar kvar. Jag reste mig, tyst, trasig, men fri. Jag kom inte dit för att jaga tur, jag kom för att möta den.
När turen vände mig ryggen, vände jag också ryggen åt allt, rummet, spelet, lögnen. Jag gick därifrån för att vinna på ett annat sätt. Inte med kort, inte med tomma bluffar, utan med steg jag tog utanför, mot något verkligt. Mot något som var mitt.