Att "tro" på en himmelsk "fader" berättar att man har längtat efter sin egen pappa men blivit besviken på honom, andra män och kvinnor som inte kunnat ge barnet en bra pappa. Även besvikelsen över mamman smittar lätt av sig på andra kvinnor så till slut tycker man illa om bägge könens alla medlemmar, dvs alla vuxna människor. Kvar finns ett barn, Jesusbarnet, som får gestalta subjektets egen utsatthet och längtan efter kärlek.

Eftersom människorna ses som odugliga att uppfylla hans/hennes innerligaste önskan blir det tvunget att börja tro på att barnet växer upp utan föräldrarnas stöd ( som Pippi Långstrump ) och lyfter...sig så fantastiskt i kragen att vingar inte behövs för att luftfärden kan börja och ta barnet/Jesus/subjektet upp till den fantiserade fadern/modern eller kungen i Söderhavet.

Om kärleken inte finns nånstans så måste den finnas överallt. Bara inte till en dödlig människa av kött och blod.

Eftersom Jesusbarnet/Jesus/subjektet i ett kritiskt skede transformeras till Gud själv och subjektet älskar denne, så må det innebära att vad religiös tro handlar om ytterst sett är subjektets försök att älska sig själv.

Är detta försök rimligt ? Kan en människa älska sig själv villkorslöst ? Om det är möjligt varför ta omvägen via en osannolik skapelseberättelse ? Är självkärlek i grunden något tabu ?