Den bildade, auktoritära, superintellektuella
och självupptagna, självförhärligande, dominanta människans kräftgång. Den förnedrade och förkrossade människans briljanta upphöjdhet, hur kärlek och ödmjukhet alltid segrar i det långa loppet. Hur de tomma orden skapar inre fängelser. Hur bristen på medkänsla skapar en iskall och svart pinande ensamhet. Mitt i den falska tryggheten öppnar sig en bottenlös avgrund. Alldeles för mycket hjärna i samhället och för lite hjärta och själen som lider hungersnöd. Förställning, godtycke och svek som provocerar och skapar psykisk ohälsa och våld. Så sjuk och galen som världen är nu har den med stor sannolikhet aldrig varit.
Du mår dåligt och jag sträcker ut en hand till dig. Du ska veta att jag älskar dig, att du inte är ensam med din mardröm. Jag bryr mig om dig till 100 procent. Jag har själv varit utslagen flera gånger, psykotisk, deprimerad och manisk.
Jag vet hur det känns när allting är fullständigt svart och hopplöst. Människorna på stan ser ut som robotar. Stress, ytlighet och materialism. Hur mobiltelefonen alltid är nummer ett och TV:n. Hur människor dehumaniseras. Är det då konstigt att den psykiska ohälsan eskalerar och att klasskillnaderna ökar och egoismen?
Hela världen befinner sig i kris. Jag måste börja handla min mat på stadsmissionen medan medel- och överklassen vältrar sig
i lyx. Sverige är ett bra land hävdar Statsminister Ulf Kristersson. Ca 1500 människor tar livet av sig varje år. Fängelserna är proppfulla. Samhället mår faktiskt inte så bra. 2 miljoner svenskar lider av ensamhet. Sen finns det naturligtvis många människor som mår bra vilket är mycket glädjande. Ändå verkar det som att det är många som lever i ett slags permanent undantagstillstånd i vilket själen har gått förlorad. Samhället som snurrar på ytan. Innerlighet och djup har man inte tid med.
Möjligtvis under påverkan av alkohol. Frid är det som jag önskar mig allra mest. Men existerar det någon frid i denna värld? Och kärleken hur står det till med den?