I början gick du som med klockan. Vid samma tidpunkt varje dag, på stigen genom skogen till vår gård. Morgonbesöket sammanföll ofta med mitt dassbehov. Jag satt då på en pinnstol i köket och väntade tills du var klar hos djuren i ladan. Andra tillfällen var jag redan ute och jobbade med veden. Du stannade till, vi språkades vid. Ibland ordlöst, men den tysta samklangen fanns alltid där. Långt eftet att du lämnat jordelivet. Kanske var det därför du i drömmen, två gånger samma natt, sa farväl till mig och av Trehörningen.