Till aller nådigste konung Magnus! I nådens år 1350 skriver jag till Eder konungsliga nåde med hopp om råd och förlåtelse för människor av Kåkinds härad, för vilka jag bär hopp även om Gud i sin allra barmhärtigaste stund skulle finna sig nödgad att straffa dessa syndare.
Digerdöden härjar vår bygd och den tager liv utan urskiljning, skonar varken gammal eller ung, kvinna som man, rik eller fattig vid en första anblick. Samtidigt bortom logik och förklaring finner man plötsligt människor som vandrar som om intet härjade deras jordsliga lekamen blott några dagar tidigare. Jag vill allra ödmjukast inflika att sockenens folk egentligen är goda människor men av enkel börd, de bär ej de visdomar och kunskaper som kan tillskrivas de högvälborna eller stadens lärde. Förlåt att jag faller av andemeningen av mitt brev men jag finner det nödvändigt att förklara menigheten så gott min förmåga tillåter.
I alla fall, döden kräver sin tribut av dessa män och kvinnor på ett sätt som ej går att förstå, ej går att ana mig veterligen även om man råkades vara välsignad med mer skolning än de här de mina. Således skapar detta en oro i min flock, en oro som jag försökt stilla, styrkt av den heliga skriftens allra lämpligaste passager och att vi samman i ödmjuk bedjan finna tröst och råd i vår herres andetag.
Men jag måste tillstå att jag fallerat. Därför söker jag råd och vägledning av min aller nådigste konung. Ty häromkvällen i andens rådgivning sökte en av bygdens drängar själslig rådgivning då han plågades av föregående skymnings gärningar, som skett i samråd med mer närvarande män och kvinnor av Kåkind än frånvarande.
De hade drabbats av hjärtans oro, nej det beskriver nog ej situationen väl, de hade drabbats av vansinne som ofta tenderar att dyka upp i grupp. Deras skräck inför digerdödens härjningar hade fört dessa sockenbor till flon här i trakten. Men först hade de i vanvett våldgästat Häggetorps gård och där under vapenhot tilltvingat sig husets son Gunnar, en nioåring med gott hjärta som alltid fört sig efter herrens ord. Dock inte utan att husets herre försökt stoppa detta nidingsdåd men han belönades för sin goda akt med blott slag och stick till den grad att hans liv förspilldes.
Nämnda gosse förde de med sig till flon där de under Asarnas gamla hedniska traditioner spillde hans liv under bön om dessa falska gudars beskydd från digerdöden.
Livet spilldes under största plåga med kniv ty de sökte gossens blod och önskade med detta värma flon, måhända för att nå i deras vilsenhet nå Helheim och Hel med önskan om att denne skulle via sin far tala till Oden eller Eir, jag är ej tillräckligt bevandrad i dessa falska gudar för att veta med säkerhet. Oavsett så plågades gossen stort och hans vädjan om nåd ignorerades till vad jag förstått folket, bygdens fromma. Så må vår herres ljus lysa över gossen Gunnar och välkomna honom till hans bord.
Men kvar här i den jordiska tillvaron så verkar något ha hänt här i bygden. Drängen vars bikt jag blott brutit till beskrivning av hans reflektioner, inte av hans man men med hans välsignelse talade om ett mörker. Ett mörker som tycktes honom sluta sig allt djupare över bygden. Han nämnde skuggor som vandrade utan ljus, blod där man ej skola finna något och skrik av ångest som ekar bortom härd men ingen tycks finna dess härkomst. Oavsett vad de säger så finner jag att tankar om den ondes härjningar växer inom mig ty att något annat bortom vår herres skrift skulle vandra i bygden finner jag naturligtvis otänkbart.
Dock är jag vilsen bortom ord ty häromkvällen fann jag en kniv av blod med runor på skaftet i vår sakristia och när jag tillfrågade tingsmännen om deras syn och reflektioner möttes jag av en tystnad men deras tystnad berättade om något som de ej ville låta mig ta del av. Därför söker jag aller nådigste konungs råd och vägledning.

Med all vördnad och ödmjukhet beder jag till Gud, den Allsmäktige, att Han må bevara Eder, vår nådige konung Magnus, i hälsa och styrka, och skänka Eder seger och framgång i alla eder gärningar.

Jag förbliver, i Herrens namn, Eder trogne och ödmjuke tjänare och kyrkans pastor i Hönebo med omnejd.

Vale in Domino!

Olaus Skarensis
Ecclesiae Höneboensis pastor